ordkaoz

Idag har jag städat ur mitt rum. Packat ner mitt liv i en fet jävla väska på hjul. Och imorgon bor inte jag här längre. Jag tror jag lämnar allt jag någonsin vetat någonting om. Jag har försökt avsluta allt som finns här för att inte längta tillbaks. Även fast jag egentligen förstår att det inte funkar så. Ett öppet sår behöver inte alltid vara ett öppet sår men det kommer alltid att finnas märken kvar som skvallrar om sanningen. Typ så är det nog med människor och städer också. Träffa nya människor och låssas att du inte bryr dig om att ni aldrig mer kommer ses skratta prata på samma sätt. Vandra på samma gator i tjugo års tid och hata snöstormen som fryser till is i ditt skelett och på dina ögonfransar och längta bort. Längta bort från allt du vet. Och sedan, helt plötsligt, så sitter en där och älskar trygghetens smala bild av livet. Typ jag tillexempel. Jag har aldrig någonsin hört eller sett på den här staden som jag gjort i vissa stunder den senaste tiden. Jag har aldrig förrut stått på uppfarten till min familjs hus och luktat extra noga på luften, känt efter exakt hur den smakat. Aldrig. Men helt plötsligt var det mer relevant än någonting annat. För helt plötsligt ligger även den där väskan på hjul färdigpackad i bagageutrymmet i bilen. Och plötsligt så är inte allt en självklarhet längre. Plötsligt så är ingenting en självklarhet. För allt du har brevid, svävande i luften ska inte längre vara där. Det ska bytas ut till något nytt / så jävla nytt. Och helt plötsligt känns det jävligt relevant och asviktigt att andas in kirunas alla partiklar och molekyler och atomer. Och helt plötsligt känns det jävligt relevant och asviktigt att krama sönder folk som bara är folk. Folk som inte är ens existens men som fyller upp en, som svävar där i bakgrunden. Plötsligt känns deras hejdå mer relevant än någonsin.

Jag tror jag kan skriva tusen ord om det här. Minst. Det finns så mycket att säga men samtidigt så jävla lite. Jag påbörjar min flytt imorgon. Den 27e augusti kommer jag att BO på gotland. Tror typ att jag svimmar av nervositetförväntanrädsla.

För er som inte förstod handlar denna text om att säga hejdå till något en iprincip inte ens kan säga hejdå till. Om sånt och sånna som inte är ens allt och livets mening men som ändå gör någonting med en. ER. DET. lär nog sakna hen. Alla ni och allt det där som svävar runtomkring mig. Mina atomer och mina partiklar.