ordkaoz

Det konstiga med den här dagen är inte att det snöar ute och att alla som är lite vettiga går omkring med lovikkavantar och stickade tröjor innanför sommarjackan. Det konstiga är att jag, vi, tar studenten imorgon. Att vi inte längre på samma uppenbara sätt tillhör varandra. Att inte komma till skolan fem dagar i veckan och träffa sina favoritpersoner och dricka te i en bildsal samtidigt som man målar med lite oljefärg eller väver en väv enbart gjord av pärlor eller kanske hår. Att aldrig igen behöva känna tårana i ögonen och ilskan explodera och vara en sekund från att slänga spegeln i golvet under självporträttmålningen. Att aldrig mer behöva kliva upp klockan halv sju på morgonen eller försova sig med en lektion. Vilken skrämmande frihet. Det är inte ens längre bara en skrämmande frihet att tänka sig. Den är våran, vi äger den.

Jag vet inte hur jag skulle kunna få er att förstå hur bäst mina klassisar är och varför det gör mig ledsen att, imorgon, inte längre gå i deras klass. Vi har på något sätt byggt upp estet bild och uppdaterat bildinriktningen från något töntigt till något man aldrig vill sluta tillhöra. Vi är som en liten sekt eller som en stor familj. Den enda skillnaden är egentligen att vi nu ska splittras och bli människor istället för esteter.
Utan att låta klyschig, eller föralldel med risk för att bli en klyscha hela jag, så kommer vi nog alla föralltid vara esteter i själ och hjärta. Jag dör annars.