om att byta ut det man känner
För ungefär ett år sedan skrev jag en text om att brinna och explodera, om att vara en explosiv vara. Jag var så arg, kände så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och jag förstod det inte ens riktigt själv. Det är nu, ungefär trehundrasextiofem dagar senare som jag kan ta ut ilskan och frustrationen ur den tiden. Det är nu jag kan se att det inte var en vardag som skulle vara föralltid och det låter klyché, jag vet. Det låter jättemycket hej-jag-heter-malin-och-jag-har-överkommit-min-ilska. Men det är inte alls så. Jag bara sammanfattar och ser saker jag inte såg förrut. Då. Då när jag sprakade och skrek i diskussioner med min mamma, jag var arg då. Besviken, ledsen, förbannad. Men det var inte min vardag, det bara var vad jag kände. Inte bara, för det blir lätt en vardag. En känsla. Men det gick över, man byter vardag. Och man byter vad man känner.
För fyra och en halv månad sedan låg jag i min säng och trodde att jag skulle dö utan närheten från en person som jag förmodligen aldrig igen kommer att ha ett riktigt samtal med. Eller som jag förmodligen aldrig igen kommer vilja ha ett riktigt samtal med. Jag trodde seriöst att jag skulle dö. Och jag kunde seriöst inte andas hela andetag. Jag grät in i kuddar och försov mig med flera timmar till skolan, skrek påvägen hem från utekvällar. Och det här är inte heller ett hej-jag-heter-malin-och-jag-har-kommit-över-min-hjärtesorg-text. Men det är ett till bevis, eller snarare ett faktum som jag kan dra utifrån mig själv, att känslor går över. Att man kan känna allt en dag men sedan tre månader senare kanske man har bytt känsla. Och man kanske alltid kommer ihåg hur det kändes, hur ont det gjorde eller hur glad man var eller hur mycket man brann inuti, men är det inte ganska skönt att man ibland får byta ut det man känner?
JA
